Juno Blom

Jag började mitt yrkesliv i miljonprogramsområdet Marielund i Norrköping. Jag mötte den segregerade staden, och såg hur utanförskapet präglade människors liv. Jag såg de låga förväntningarnas rasism. Jag såg hur barn sprang till skolan fyllda av förväntan men jag såg även alltför många blickar som slocknade tidigt. Jag larmade om barn som rekryterades in i kriminalitet. Barn som utsattes för kriminalitet, i hemmet men även i det offentliga rummet. Där lärde verkligheten mig vad hedersrelaterat våld och förtryck är och vad de gör med alla utsatta. Jag såg krafterna som vägrade acceptera barn, kvinnors och HBTQI personers individuella fri- och rättigheter. Krafter som gav sig på familjer som tyckte det var självklart att deras barn skulle få forma och påverka sina liv. Jag mötte många människor som ville arbeta men som inte fick chansen. Men jag mötte även människor som fått möjligheter men istället valt att utnyttjat bidragssystemet. Mötte så många vuxna som inte behärskade svenska språket trots att de bott länge i Sverige. Det blev så tydligt hur viktigt det är med språket för att tillhöra för att kunna mötas på riktigt. Lyckan i ögonen på kvinnan som lärde sig skriva som 75-åring. Och det blev så tydligt att vi måste ställa krav på att alla som kan ska jobba och se till att förutsättningarna finns. Så tillför vi, så skapar vi förutsättningar för att stärka skolan, socialtjänsten, vården, rättsväsendet. Och vi får aldrig acceptera att vissa barn växer upp med färre livschanser.

Jag gav mig in i politiken för att jag såg utsattheten. Jag såg hur parallellsamhällen tillåtits växa fram för att politiken tillåtit det ske. Under 12 år ansvarade jag för det nationella arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Jag vet att politiker och myndigheter har svikit utsatta barn och unga. Jag vet att vi är skyldiga att göra bättre. Jag vet att vi kan.

Nu krävs en nystart för Sverige. Där vi vägrar blunda för parallellsamhällen. Där vi vägrar blunda för att så barn och unga lever i hem som inte kännetecknas av trygghet och kärlek, utan av hot, våld och misshandel.

Barns liv går inte i repris

Gör vi inte tillräckligt för utsatta barn i början av livet får det förödande konsekvenser genom hela livet. Föräldrarnas rätt till barnet får aldrig väga tyngre än barnets rätt till en trygg miljö. Barn är aldrig föräldrarnas ägodelar. Barn är egna personer med egna rättigheter. Vi måste utmana föräldrarätten och stärka barnrättsperspektivet.

Frihet från förtryck och våld

Under 2000-talet har över 200 kvinnor mördats av närstående män i Sverige. Varje år tvingas unga tjejer åka utomlands för att bli bortgifta. Serievåldtäktsmän döms till straff som är skrämmande låga. Detta borde vara en nationell skandal. Jag kommer inte ge upp förrän Sverige inser att det är förövarens frihet som ska begränsas och inte som idag då utsatta barn och kvinnor tvingas leva gömda och glömda.